Ministory
Sanden kändes fuktig och sval och fötterna sjönk ner en aning djupare för varje steg. Inga medlidsamma blickar. Inga nyfikna frågor. Och inga spår från gårdagens badgäster; nattens vågor hade gjort sitt jobb.
Jag ville känna på vattnet, blöta mina fötter och dra djupa andetag. Och tacka för det milda morgonljuset. I nästa andetag gled det ut och försvann med en våg och allt blev som vanligt igen. Det mörka återkom. Eller kanske var det ljuset. En ny dag.
Om jag bara stod ut med begravningen skulle jag överleva, timme för timme, tills jag kunde börja leva igen. Jag måste se det som ett fotarbete. Steg för steg.
Två släta stenar stora som fotbollar låg tätt intill varandra ett par meter från vattenbrynet och jag bestämde mig för att slå mig ner och tömma mig på tankar innan stranden skulle fyllas på nytt. Men ett papper stack upp mellan stenarna och väckte min uppmärksamhet. Det var fräscht och torrt som om det just lagts dit, trots att stranden var fri från fotspår.
Jag satte mig med pappret i handen. Någon hade skrivit:
Se vågorna komma, se vågorna gå
Se himlen bredda sig blå.
Tiden famnar dig var du än är
Och inget kan dra oss isär.
Mina ögon fylldes av tårar. Ändå såg jag dem tydligt; fotspåren som kommit emot mig.