Ministory
Var mobilen i ljudlöst läge? Jag fiskade upp den ur väskan från golvet. Det kunde ha varit inbillning att jag slagit ifrån ljudet i kapprummet, där alla trängts med alla och snabbt velat komma in för att hitta bra platser. Men det var fixat. Ljudlöst. Jag släckte skärmen och lät mobilen glida tillbaka ner i väskan. En instängd doft nådde mig när kvinnan på stolen framför gned sig om nacken, fram och tillbaka med pek- och långfingret, tills en finne blev synlig. Jag vände mig bort och koncentrerade mig på den grå slingan från rökelsepinnen på bordet med frukt, termosar och plastmuggar borta vid fönstret. Persiennen var nere men jag kunde ana rörelser från förbipasserande. Vanliga människor i den vanliga världen.
Vad gjorde jag här?
Tystnad även i lokalen. En man stod på scenen, som framtonad ur rökslingan, med ett milt uttryck i ansiktet. Jag försökte möblera mitt eget ansikte, tänka på ingenting och andas djupt.
Sitt kvar. Sjunk ner. Slappna av. Jag är vem som helst.
”Välkomna allihop”, sa han med en röst som hos ett barn. Först nu insåg jag att han måste vara dvärg.
”Ni har väl dragit varsin nummerlapp?” Han svepte med blicken över oss och tycktes se rakt in i mig när han stannade i rörelsen och log. Jag klämde min lapp mellan tummen och pekfingret i fickan. Mummelljud och frasande från kläder hördes när man plockade med sina lappar. Jag mindes mitt nummer utantill, men tog fram den ändå.
”Om ingen har några frågor tycker jag att vi börjar. Då får vi gott om tid för budskap.”
Tystnaden lade sig igen när mannen slöt ögonen och lyfte händerna i en frågande gest. Jag såg mig omkring och kvinnan bredvid, till hälften invirad i jordfärgade sjalar, nickade lojt. Jag vet inte om jag lyckades besvara gesten. Det enda jag visste var att min hals pulserade som en trumma i galopp.
Sitt kvar. Slappna av.
”Det första numret jag får till mig är 65”, sa mannen och öppnade ögonen.
Hördes trumman i hela lokalen, kanske ända ut på gatan? Det var mitt nummer! 65 stod det på min lapp!
”Gratulerar till ett bra köp.” Han sökte av oss med blicken och tonade in sig på området där jag satt. ”Jag tror att det är någon av er där borta som har nummer 65.”
Sitt kvar. Slappna av. Jag är vem som helst.
Jag andades inte men såg mig omkring, ville inte avslöja att han syftade på mig. Säkert hälften av alla i lokalen vred sig om och såg på varandra, nyfiket och forskande.
”Vem blir inte glad av en knallgul bil?”
Flämtningen gick inte att stoppa. Min bil sedan bara en vecka, en gammal folka, var knallgul. Avslöjad.
”Du får en fin resa”, fortsatte han.
Kvinnan med finnen vände sig om och gav mig ett leende. Jag svalde genom trumman. Drog sedan snabbt in luft och försökte neutralisera mig.
”Det blir ett spännande möte. Och du har fel om katter. Du kommer att älska hans nästan lika gula katt.”