En kvinna på Korsvägen i Göteborg skrek till av förskräckelse när något föll ner på hennes huvud. Hade jackans huva lyfts upp av en vindby och landat där med ett bestämt tryck? Hon lyfte försiktigt handen för att känna efter. Nej, hon var barhuvad. Och håret kändes som vanligt, där fanns inga rester av någonting. Dessutom var det vindstilla. Hon tittade upp mot fasaden ovanför Svenska Mässans entré, som hon närmade sig, men såg inget särskilt. Fönstren var stängda, det pågick inget arbete där uppe och det var för tidigt för fallande sjok av snö.
Hade någon kastat något på henne? Men vart tog det i så fall vägen? Hon såg sig omkring. Området var tomt på folk, så hon sökte efter spår på marken. Det var då hon insåg att någon betraktat henne som värnlös; i ena handen höll hon en mugg havrecappuccino och i den andra en halväten lussekatt.
För två meter bort satt en ovanligt stor kaja och tittade på henne. Tydligen hade denna fågel landat med både fötter och rumpa på hennes huvud och nästan slutit vingarna kring hennes öron. En surrealistisk insikt. ”Varför gjorde du så”? frågade hon. Kajan svarade förstås inte (det här är ingen skoltidning) utan såg på henne i tystnad.
Hon drog sig till minnes att kråkfåglar är mycket bättre på känna igen och komma ihåg människors ansikten än vi själva är. Har någon varit elak mot en kråkfågel glömmer den det inte, utan kan bajsa på personen eller dess bil eller släppa kottar från ett träd som den passerar. Men hon hade aldrig varit elak mot en fågel, så hur troligt var det att kajan råkat ut för en annan kvinna med samma lamadjur-liknande frisyr som hon själv?
Hon gav upp och fortsatte gå, men vände sig om ett par gånger. Kajan följde efter. När hon stannade, stannade även kajan. Den följde dock inte med in till kontorshotellet. Inte förrän senare slog det henne att kajan förmodligen betraktat hennes huvud som ett köksbord (tja, ett fågelbo) med tillgång till lussekatt.
(Detta hände faktiskt mig)