Jag jobbade med min debutroman ”Nästan en familj” i tre och ett halvt år och i sluttampen startade jag företag för att bland annat kunna ge ut boken på eget förlag. Bägge projekten lärde mig en hel del nytt.
Under själva författandet gick jag igenom olika problemställningar, logiska och skrivtekniska möjligheter och kreativa formationer. En stor del av arbetet pågick i huvudet medan skrivandet ibland fick vila.
Redigeringsarbetet innebar däremot att nogsamt och envetet plöja igenom manuset hundratals gånger i jakt på meningar som stakar sig eller saknar den rena ton som krävs för att stycket ska bilda en stående våg. Språkkänslan och grammatiken har jag i ryggmärgen, så det gav inga lärdomar. Jag bara kämpade, slipade och ändrade medan fritiden försvann, tills jag äntligen kände mig färdig.
Man kan säga att redigeringsarbetet var som att äta banan. Ni vet … det spelar ingen roll om man äter banan i 2 eller 40 år – man lär sig ändå inte något nytt.
Det får mig att tänka på att en del chefer under interna konferenser eller i företagspresentationer gärna visar upp en summering av de anställdas gemensamma anställningstid. Själv tänker jag att en sådan summering kan bestå av en hel del ”bananätande”. Tidens gång behöver inte leda till fördjupad eller breddad erfarenhet.