En liten skrivövning
(#skriv365 – 2017)
Frida skulle försöka göra folk på gott humör under promenaden till jobbet idag. Med leenden kommer man långt, tänkte hon, de tar inte slut även om man slösar med dem. Hon skulle plocka med sig ett block fullt av hurtiga förtryckta meddelanden av typen ”Ha en jättefin dag” och ”Våga vara glad” också, köpt för några kronor på en loppis flera år tidigare men som bara blivit liggande.
Fåglarnas ivriga kvitter och en försiktig vårsol värmde hennes kind så fort hon kom ut på loftgången. Det här skulle inte bli svårt.
Den första hon mötte var en äldre man med säckig vindjacka och blicken nedsänkt i gatan, ingen munter syn alls. Hörde han inte fåglarna? Hon hälsade och gav honom ett brett leende när han såg upp, men fick bara en förvånad min till svar innan han åter stirrade i gatan.
Okej. Någon kan ha dött.
Längs Storgatan fick hon desto fler leenden i retur. Nästan alla verkade bli glatt överraskade av att bli sedda av en främling. Och det var vår! Äntligen vår! Hörnet av en tunn gardin i gröna toner trevade över fönsterbrädan en våning upp i huset längs gatan, och en upprörd kvinnoröst nådde henne därifrån: ”Men skynda på, hur svårt kan det vara?” Hon fiskade upp det lilla blocket ur axelremsväskan, bläddrade fram till den första sidan som hade texten ”Våga vara glad” och rev ut den. ”Hör du inte vad jag säger?” fortsatte rösten. Något som liknade kolsyra bubblade i bröstet när Frida knycklade ihop lappen en aning och kastade in den i lägenheten. Mitt i prick.
”Vad fan!” Hopknipna ögon, tunna läppar och långt brunt hår sträcktes ut genom fönsteröppningen. ”Tror du att det här är ett jävla soprum?” Fridas mage drogs ihop. Kvinnan skulle just kasta pappret i ansiktet på henne men stelnade i rörelsen när Frida tvingade fram ett leende. ”Jag önskar dig bara en bra dag”, sa hon och hörde själv hur klen hon lät. Men något hände där uppe. Handen sänktes och kvinnan tittade på lappen med ett uttryck som inte gick att tolka. Kanske var det misstro, men hon verkade åtminstone mindre upprörd.
När lappen vecklades upp fick Frida kontakt med sina fötter igen och kunde gå vidare. Ljudet av fågelkvitter återkom.