Ministory
”Kolla cyklisten!”
”Är det du eller jag som kör?”
Sannas röst lät grötig. Nu gällde det att inte trycka på fel knappar.
”Sorry, jag trodde inte att du såg.”
Hennes näsborrar vidgades när hon drog in luft och sedan pressade ut den i en lång pysning med plutande läppar. Klagande. Jag vände bort blicken och trängde in den mellan regnvattnet som slingrade över sidorutan. Det gick inte att urskilja mer än neonskyltar, lyktor och reflektioner.
”Nu får det sluta regna snart.”
Hon sa inget.
”Dumt att cykla utan lykta”, fortsatte jag.
Vi närmade oss rondellen och Sanna släppte ut spårvagnen från Korsvägen.
”Jag tror inte han hör dig härifrån”, sa hon och växlade ner.
”Vem då?”
”Cyklisten.”
Vi kom ut på Mölndalsvägen och passerade Universeum. Jag hade tänkt hålla tyst resten av vägen, men är dålig på att knipa.
”Undrar hur många som går på Världskulturmuséet. Verkar det inte supertrist?”
”Sluta gnälla, Stefan, du driver mig till vansinne.”
”Vad då? Är det inte du som gnäller nu?”
”Jag sa att du driver mig till vansinne. Det är inget gnäll.”
”Du kör och jag driver dig till vansinne. Det är väl rättvist?”
Läpparna var smala nu, precis som hennes ögon. Idag var hon grinigare än vanligt och jag undrade hur hennes man stod ut med att ha en sådan fru. Men de sågs nog inte många timmar i sträck, han verkade också jobba mycket.
När jag släppte henne med blicken kunde jag först inte orientera mig och det tog några sekunder innan jag insåg att vi befann oss på Nellickevägen i riktning mot Lyckholms bryggeri. Vi hade samåkt till jobbet under två års tid men aldrig tagit någon annan väg än upp vid Krokslätts gamla fabriker. Den här sidogatan gick dessutom på fel sida om Mölndalsvägen.
Hon saktade ner och stannade bilen före korsningen vid bryggeriet. Skulle hon slänga ut mig här? Ryggen kändes stelopererad och jag stirrade rakt fram utan att se, som en pensionär utan framtid. Vindrutetorkaren knarrade vid varje start från vänster. Det regnade inte tillräckligt för att ha den igång när vi stod stilla och hon borde stänga av den. Jag kunde ha stängt av den. Men jag rörde mig inte. Sa inget heller. Skulle hon acceptera en ursäkt, även om jag faktiskt inte hade något att be om ursäkt för, eller bli ännu mer irriterad? Fan, vad hon var jobbig. Dessutom hade vi fruktansvärt mycket att göra. All rapportering måste bli klar tills imorgon bitti.
”Jag vill inte fjärrstyras längre”, sa hon.
En kastvind fick bilen att gunga lätt. Varför hade jag inte tagit med ett paraply? Det var både lättande och skrämmande att hon stängde av motorn. Om jag inte skulle slängas ut fick jag nog vara beredd på en längre utskällning. Långt över gränsen för tomgångskörning.
”Jag vill inte fjärrstyras”, upprepade hon.
”Jag förstår.”
”Du fattar ingenting.”
”Okej. Du har rätt. Det är du som kör idag och jag ska vara tyst resten av vägen.”
Hon lade armarna i kors och vände bort huvudet. Såg väl ner i mörkret i Mölndalsån. Allt var svart denna morgon. Hennes hår hade blivit rufsigt i nacken och för ett ögonblick längtade jag efter att lyfta handen och dra fingrarna genom det. Kunde till och med känna hur det skulle ha varit. Det var då hon vände sig om och jag kastade ut blicken genom framrutan igen.
”Det är inte vi som kör”, sa hon och det var något med rösten som fick det att värka i bröstet på mig. ”Fattar du hur fjärrstyrda vi är?”
”Tja…”
”Vart är vi på väg?” Hon slog ut med armarna. ”Det har gått för långt, vi dör av alla vanor!”
”Jo, men vad ska man…”
”Måste, måste måste!”
Aldrig hade jag sett henne så upprörd. Hon var skrynklig som en nyfödd i ansiktet. Jag trevade efter dörrhandtaget i slowmotion när hon vred sig åt mitt håll, men hon snappade bara åt sig handväskan från baksätet och fiskade upp en mobil. Hon slog ett nummer. Vad var detta?
”Vi är sjuka idag”, sa hon när någon svarade och jag fick en hastig blick. ”Både Stefan och jag. Så kan det bli när man fjärrstyrs för länge.”
Hon tryckte ifrån samtalet och startade motorn. ”Nu går vi på Världskulturmuséet.”