Ministory
Jag ser på Jesper där han sitter i pyjamas och högtidligt öppnar sin morgonpresent. Täcket korvar sig vid knäna och jag upptäcker att han vuxit ur de där byxorna. När hände det; hur har han hunnit bli så stor? Men bakom honom, vid huvudkudden, ser jag den luggslitna Apan med sina långa armar.
Kommer Jesper att gömma undan den nu när han fyllt sju? Jag smeker hans hår, det är så lent och fint, och undrar som alltid varifrån han fått det. Såvitt jag vet har vi ingen rödhårig i släkten och själv är jag brunett. Eller ärligt talat är det råttfärgat. Det är jobbigt att alla måste prata om Jespers färger som om jag inte sett dem själv. Och ständigt fråga om hans pappa, vem han är, varifrån han kommer och om han alls är med i bilden. När jag tänker tillbaka har det faktiskt varit tuffare att hantera än att plötsligt bli gravid och singelmamma vid tjugotre.
”Åh, tack så jättemycket, mamma!”
Jesper ger mig en kram.
”Grattis”, säger jag igen. ”Vem vet, det kanske blir fler presenter efter skolan.”
Han hinner leka en stund med byggsatsen medan jag fixar frukost.
När äggen pickas och jag fyller en kastrull med vatten kommer tankarna igen. Eller snarare frågorna kring det som inte går att fånga. Något rött och mörkt och suddigt täcker händelsen, som om jag blundar framför en brasa. Jag minns inte att jag varit med en kille när jag blev gravid. Jag kommer inte ens ihåg att jag pratat med någon rödhårig, förutom Viktor på samma skola men han var ju ihop med en annan tjej.
När jag tänker på det hamnar jag alltid i ett annat minne. Den där meditationen eller vad det var, när jag hade influensa och feber och en figur med gråvit hud, klen som ett barn, kom in på mitt rum. Hans ögon var mörka precis som Jespers, mandelformade och stora som ägg…
Det hettar i nacken. Äggen har visst börjat stormkoka. Jag vänder mig mot spisen och sänker värmen. Trots de heta ångorna är jag kall inombords.
Han såg faktiskt ut som en rymdvarelse.
”Titta mamma!”
Utan att jag märkt det har Jesper kommit ut i köket och lagt upp något på diskbänken.
”Men vad … lilla gubben, vad är…?”
”Ett rymdskepp, ser du väl.” Han sträcker på sig och ögonen strålar av stolthet.
Jag tittar på saken igen, mer noggrant nu. Många små delar, hundratals detaljer i något som liknar ett flygande tefat. Och ändå inte.
”Var har du fått det ifrån?” Halsen stramar när pulsen försöker slå sig ut.
Jesper skrattar och plockar åt sig saken igen.
”Jag har ju byggt det nu.”
”Du menar … har du redan … men det skulle ju vara en ubåt.”
”På bilden är det en ubåt. Men det gör inget.” Han gled iväg mot sitt rum med ett susande ljud, med rymdskeppet i ena handen över huvudet.