Ministory
Jag hittade en röd tröja längst in i byrålådan och undrade om den fortfarande skulle passa. Senast jag haft den på mig var för fem år sedan, innan jag skadade knäet och när jag brukade träna regelbundet. Aldrig att jag skulle ha den på mig utanför joggingspåret, men nu kände jag en viss spänning när jag drog den över huvudet. Den passade!
I nästa stund svärmade åter frågorna i huvudet. Vem var det som skrivit meddelandet? Jag vecklade ut lappen för säkert hundrade gången sedan jag hittat den på hallmattan i morse och läste texten på nytt:
Kom till Stenkullen vid båtläget klockan tolv idag. En röd påse väntar på dig. Ta på dig en röd tröja. Hälsningar en vän.
Jag gick av och an mellan köket och sovrummet. Drack vatten. Bäddade sängen. Gjorde kaffe. Åt frukost. Kunde inte bestämma mig för om jag skulle ta det som ett hot eller som en invit till rolig sommarlek. Behövde jag ta med mig någon som skulle kunna hjälpa mig om det blev våldsamt? Tänk om jag skulle fråga samma person som ordnat en rolig överraskning. Eller fick med mig en tredje person till något som bara var avsett för två. Hade jag en hemlig beundrarinna? Eller var Mia på bushumör? Vi hade inte setts eller hörts på minst ett halvår, men det skulle inte ha förvånat mig.
Utan att egentligen ha bestämt mig lämnade jag lägenheten, hoppade upp på cykeln och drog iväg mot platsen. Några minuter innan klockan slog tolv var jag framme. Det tog ett tag innan jag vågade mig upp på kullen. Där skulle jag bli synlig för alla runtomkring, ett lätt offer för en galning med luftpistol eller vad det nu kunde vara fråga om.
Till slut hade jag föst undan rädslan och tog mig upp med några långa kliv. Högst upp på en sten låg mycket riktigt en röd plastpåse och jag studerade den länge, säkert en minut, innan jag försiktigt slog mig ner bredvid. Var det meningen att en bomb skulle smälla av så fick det väl vara så. Men jag satt på huk, redo att resa mig när som helst.
Som om jag skulle ha en chans. Inombords lossnade ett bittert skratt. Så godtrogen och naiv. Och ändå så medveten.
Min blick gled vaksamt över området. Parkeringsplatsen bakom mig var relativt tom på bilar och även de verkade tomma. Framför mig låg ett antal motorbåtar uppdragna mot stranden och fick vågorna att klucka hemtrevligt mot skroven. Nästan så att jag glömde bort varför jag var här. En kvinna kom upp ur en av dem och slog sig ner på däck. Det var något bekant över henne, men jag kunde inte avgöra varför. Jag undrade om Mia ville att vi skulle sitta här och spionera på en kändis som jag inte ens kände igen. Jag är värdelös på kändisar. Och var fanns Mia själv?
Något blixtrade till i kvinnans båt, men jag hann inte se vad som hände. Förväntades jag reagera på ett tecken av något slag, fanns det instruktioner i den röda påsen? Tänk om hon bett någon hämta mig för att jag skulle hjälpa henne därifrån utan att väcka uppmärksamhet. Ha! Knappast. I så fall skulle jag inte bära röd tröja. Och jag var överhuvudtaget inte den som skulle komma ifråga för ett hjältedåd.
Nu såg jag vad som måste ha orsakat blixten nere i båten. Där stod en tjej, en tonåring, och siktade på mig med en mobiltelefon. När våra blickar möttes dök hon ner i ruffen som om hon ville gömma sig. Vad var det här? Nu kunde jag inte låta bli att studera den röda plastpåsen närmare. Den verkade inte innehålla en bomb, hur nu sådana brukar se ut, den liknade mest en soppåse med några rester i. Men även sopor kan vara farliga och någon kunde ha lagt dit en död råtta, sjuk av allt som den ätit i kloaker och soprum. Motvilligt nöp jag tag i påsens ihopknutna ändar och tvekade en stund innan jag gav mig på att lösa upp knuten.
Inne i påsen låg en sten, förmodligen med funktionen att hålla den på plats, och en likadan lapp som jag hittat på hallgolvet i morse. På denna stod:
Du har en dotter som heter Sandra.
Hjärtat stannade och kroppen frös fast med lappen i handen. Alla ljud sögs ut genom öronen och kluckandet tonade bort. Det var som om världen krympte och jag svävade uppåt och utåt och rymden blev svart, jag blev svart, allt var borta. Men det var över på ett ögonblick. Jag föll på plats igen, hårt, tillsammans med alla pusselbitar. Nu visste jag vem kvinnan i båten var.