Ministory
Sista dagen på det här stället, tänkte Mia och tryckte på hissknappen. Maggropen kittlade och något som liknade kolsyra spred sig i bröstet. Sista dagen med Mats, som alltid smög upp bakom ryggen och kommenterade vad hon skrev: det måste väl in ett citationstecken där?
Han hade öppnat hennes mail några gånger också, när hon glömt låsa skärmen för att hämta kaffe. Och trodde han inte att det märktes hur han stelnade med händerna över tangentbordet när hennes mobil ringde? Hur stilla han satt när hon pratade med någon privat? Hon måste komma ihåg att använda headset, att dämpa högtalarljudet, om hon inte kunde lämna rummet. Men nu var det förstås sista dagen som hans tentakler skulle åla över till hennes sida av rummet, ringla upp för benen och suga i sig av hennes integritet.
Mia hade fått veta av de andra att chefen brukade placera nyanställda där, tills det kom någon ny och de de fick byta till en bättre plats. Men det hade inte anställts någon efter henne i gruppen. Elva månader hade hon suttit med bläckfisken, i nästan ett år. En rysning drog genom ryggraden när hon mindes hur chefen skakat på huvudet när hon bett om ett annat rum. Det skulle inte bli någon ledig plats förrän någon sade upp sig. Och det hade hon gjort, på stående fot.
Hissen stannade och dörrarna öppnades medan en butter kvinnoröst ljöd i högtalaren: ”Entrévåningen, receptionen”. Mia hejade på dem som steg ur och gick sedan in. Dörrarna slöts på nytt och hon tryckte på knappen för tolvan, våningen över den egna. Det var Kajsas våning, de kunde skvallra lite och bestämma lunchställe. Och Johans våning. För sista gången skulle hon njuta i smyg av hans bröstkorg, rufsiga hår och breda axlar, om han hunnit komma än. Den där bröstkorgen … hon suckade och viftade bort bilden inom sig. Övergick till att kritiskt granska sin blick i spegeln.
Den var härjad och pupillerna små. Tunna linjer kantade ögonen, fula linjer som kanske kunde tänjas ut och bli till påsar. Hon hade sovit för lite, alltför länge.
”Du är ingen bra programmerare, du slarvar med citationstecken.”
Den buttra hissrösten! Hade hon verkligen hört det där?
”Du har ökat fyra hekto i vikt den här veckan. Sluta glo på dig själv. Johan har redan en tjej. Gå av på din egen våning.”
Mia tappade väskan i golvet.
Hissen stannade, dörrarna öppnades och rösten lade till: ”Tolfte våningen.”
Världen sögs ut i ett vitt brus och sedan var Kajsa där. ”Mia, hur är det, mår du bra?”