Ministory
”Mamma, vem är han?” Lina pekade mot andra sidan köksbordet.
”Vem då, gumman? Ät nu så blir du pigg och glad på fritids.” Mamma slog sig ner på sin plats med kaffekoppen och sträckte sig efter osthyveln. ”Ni skulle väl till muséet idag?”
Lina gillade inte när mamma höll tyst om sina vänner och inte lät dem äta. Även om farbrorn inte såg ut att vara hungrig, han hade mörka ringar under ögonen och verkade mest bara vara ledsen, kändes det som om han var väldigt ensam och kunde bli gladare av något gott.
”Vill du ha en smörgås?” sa Lina och försökte le trots att det tog emot.
Han skakade på huvudet.
”Nej, det får räcka med den här”, sa mamma.
Hon knappade på sin mobil och bläddrade i pappershögen som hon hade i knät. Alltid hade hon mycket att göra och såg inte vad som hände runtomkring. Vid sidan om henne på bordet låg ännu en hög med papper.
”Han vill inte ha.”
”Vad då?” Mamma lyfte äntligen på huvudet. Stressade ögon och smal mun. Lina svalde.
”Farbrorn är inte hungrig.”
”Du har så livlig fantasi, Lina. Vill du ha mer juice?”
Lina höll handen över glaset och fick mamma att skaka lätt på huvudet innan hon fortsatte bläddra bland sina papper. Några smulor föll ner från hennes smörgås.
”Okej. Vi ska gå om en liten stund.”
Farbrorn plockade fram en tidning ur rockfickan, som om han trollade fram både den och rocken. Lina hade inte sett att han bar rock. Eller hatt! Hela han såg faktiskt lustig ut.
På tidningens framsida fanns en otäck bild av en bil och någon som låg på gatan, en tant med samma strumpbyxor som mamma. Farbrorn pekade på köksklockan och skakade på huvudet.
”Mamma, jag har ont i magen. Jag vill inte till fritids.”
”Vad säger du, gumman? Vi måste gå om fem minuter. Det går nog över snart. Vill du ha en banan på vägen?” Hon samlade ihop högen med papper och reste sig. Började duka av och gnolade som hon brukade för att få Lina på bättre humör.
”Jag vill inte!”
Mamma snurrade runt och såg på henne med rynkade ögonbryn. Ansiktet hade stelnat som halvtorr lera. Efter en stund satte hon händerna på höfterna och drog ett djupt andetag.
”Men vad är det, Lina? Du har inte ont i magen, eller hur?”
Lina stirrade ner i bordet. Farbrorn hade stoppat tillbaka tidningen i rockfickan och hon visste inte vad hon skulle göra och hon hade faktiskt en stor svart klump i magen. Mamma satte sig på huk och såg henne i ögonen.
”Jag har ett väldigt viktigt möte. Men bara på morgonen. Kan du vara på fritids bara ett par timmar, så hämtar jag dig efteråt?”
Lina tittade på henne. Och på farbrorn. Mamma följde hennes blick och stirrade på honom utan att säga något. Det gjorde inte han heller.
”Okej, mamma.”
”Bra. Vi pratar mer när vi kommer hem.”
Mamma reste sig och farbrorn gjorde likadant, snabbt, så att hela kannan med juice välte och tömdes över bordet.
”Åh!”
Mamma lyfte upp pappren från bordet, men de understa hade redan hunnit suga åt sig av juicen och mamma blåste med munnen som en flöjt på väg mot diskbänken och hushållspappret. Farbrorn blev så rädd att han försvann utan att Lina hörde dörren slå igen. Eller var han bara på toa?
När de kom ner i trapphusets entré och precis skulle ut på gatan, äntligen enligt mamma, for en bil förbi snabbare än en jättesnabb ambulans och jättenära huset. Mamma kastade sig bakåt och Lina följde med utan att kunna göra något åt det, så att ena armen slog i väggen med elementet. Men det gjorde inte ont. Inte då.
”Herregud, vilken galning!” sa mamma och andades konstigt.
Linas hjärta hade aldrig tidigare bankat så hårt.