Om jag inte kunde misslyckas skulle jag veta att jag skulle misslyckas med att misslyckas, om jag skulle vilja ha en sådan erfarenhet.
Det vore ett misslyckande i misslyckande. Jag skulle alltså inte lyckas med att misslyckas, trots att jag misslyckades, vilket gör både lyckande (varför är det inget ord?) och misslyckande till paradoxer.
Vi förväntar oss att lyckas eller misslyckas när vi gör något, men det är lika bra att konstatera att sådana begrepp inte existerar. Det enda vi har är just förväntningarna. Vi kan gissa mer eller mindre bra på hur allt ska sluta. Chansa, ta risker och hoppas på det bästa.
Om vi gör det som känns bra i våra hjärtan, det vi är mogna för i varje situation, blir resultatet som det är menat att bli på naturlig väg.
Det betyder att vi inte kan göra fel – och därmed är vi tillbaka på ruta ett…