Ministory
Spänd av förväntan stängde jag grinden om oss och släppte Lukas fri för lek. Utan tvekan rusade han bort mot hundarna som dansade runt och jagade varandra i cirklar i rastgårdens andra ände; en ridgeback och en labrador. Nästan framme saktade han ner och jag höll andan, men snart var han med i leken och de hade roligt alla tre.
I rastgårdens mitt stod två äldre kvinnor, den ena med ett ängsligt uttryck i ansiktet och en papillon hängande över armen, den andra med en pudel hoppande vid benen; säkert nyfiken på den lilla.
Närmast mig stod en kille i min egen ålder och kollade i sin mobil. Han sänkte den till midjehöjd och såg ut att ha fått gamnacke innan han stoppade ner den i byxfickan och rätade på sig igen.
”Det blev nog en bra bild”, sa han tyst.
”Vad då, tog du kort på dem?”
Han nickade.
Den ängsliga kvinnan hade hissat upp och ner sin lilla hund flera gånger nu. Inom sig såg hon ut att anklaga den andra kvinnan för att inte gå undan med pudeln och ge dem lite space, men de hade inte pratat sedan jag kom hit.
”Vilken är din?” sa jag.
”Av dem?”
Han nickade mot kvinnorna och gav mig en retfull blick. Jag lade märke till hur lockigt hans hår var när en slinga föll ner över ena ögat.
”Polisen är min”, fortsatte han.
Det var som om min sjal krympte kring halsen och det blev svårare att andas. Jag såg bort mot bänken under trädet, mot kvinnan och mannen som omväxlande bytte några ord och tittade på hundarna som jagade varandra. Lukas såg ut att ha riktigt kul och de närmade sig med fladdrande öron. Jag unnade honom detta, ville inte avbryta nu.
”Duktig Tusse”, hann killen säga innan de for iväg igen. Labradoren var hans, gissade jag. Men han kunde också ha slunkit in här utan hund.
”Vad menar du med polisen?” sa jag.
”Du skulle se Tusse Batong in action.”
Jag svalde, nickade artigt och drog mig längre in i hagen. Bara han inte hunnit se min reaktion. Kanske var han typen som blir aggressiv om någon tycker annorlunda. Kvinnan hade släppt ner sin papillon, men vakade moderligt över den trots att pudeln höll sig på behagligt avstånd. Snart kunde hon få ryggskott.
”Tusse har jobbat hos polisen.”
Jag for runt och kopplet slog till mig på vaden. Killen var alldeles nära.
”Okej.”
”Han var narkotikahund. Han är polis ända uti tassarna, vet precis vad som är rätt och fel.”
Narkotikahund. Killen var kanske inte helt galen. Men ändå.
”Tusse känner på sig om man ljuger”, fortsatte han.
Jag nickade igen och drog mig ännu närmare kvinnorna. Pudeln hade befriats från sitt koppel och lät nosen dra in dofterna längs stängslet, medan den ängsliga kvinnan satt på huk med sin lilla. Hennes sällskap mötte min blick och vi tycktes haka fast i varandra innan jag bröt mig loss och vände mig om. Han var mig fortfarande i hälarna.
”De använder luktsinnet”, sa jag.
”Visst, det är klart. Men Tusse kan läsa tankar också.”
Han ropade till sig hunden och denna gång såg jag ett emblem kring halsbandet. Det liknade polisens, men texten löd: ”Polis. Konstapel Tusse Batong”.
”Tusse, vem har rätt, tjejen här eller jag?”
Hunden såg faktiskt ut att tänka efter och ställde sig sedan vid min sida. En droppe saliv föll ner på min sko. Lukas tittade nyfiket på oss med tungan hängande ute.
”Men Tusse”, sa killen, ”kan du inte läsa tankar? Hur vet du i så fall att hon har rätt?”
Tusse gläfste och viftade på svansen.
”Såklart! Du är smartare än så.” Killen lyfte blicken och gav mig ett stort leende. ”Han vet när det är läge att ge någon rätt.”