Omskriven prolog

Pust! Nu tror jag faktiskt att hela manuset funkar bra med tanke på lektörens reflektioner! Det enda som borde återstå innan en sista korrekturläsning är att gå igenom texten för att ta bort onödiga ord. Men man vet aldrig – jag har svårt att sluta ändra både här och där för att varje mening ska höra ihop med de andra och bilda ett slags dans med ord, något melodiskt.

Prologen är omskriven och ser nu ut så här (kom gärna med feedback):

Tänk att han satt här, den lille pojken, som om de alltid hade hört ihop. Hon sneglade på honom i smyg innan hon växlade upp, kastade ett öga i backspegeln och svängde ut i korsningen. Det kändes stort. Nästan för stort, hon hade svårt att avgöra om det här var en alltigenom bra idé.
”Mamma”, sa han långsamt, på en gång pipigt som krävande.
Så liten och ändå så kaxig. Hon anade i ögonvrån hur han hängde med huvudet och svalde känslan av obehag, precis som hon.
”Allt är bra.”
Hon gjorde sitt bästa för att låta lugn, men det dröjde inte länge förrän hon hörde en snyftning.
”Var är mamma?” fortsatte han.
Hon var ingen onda människa. Tvärtom, hon kände med pojken. När alla förstått hur det hängde ihop skulle det bli bra. Bättre än bra. Ingen skulle kalla henne ond.