Tänk att han satt här, den lille pojken, som om de alltid hade hört ihop. Hon sneglade på honom i smyg innan hon växlade upp, kastade ett öga i backspegeln och körde ut på leden. Det kändes stort. Nästan för stort, hon hade svårt att avgöra om det här var en alltigenom bra idé.
”Mamma”, sa han långsamt, på samma gång pipigt som krävande.
Så liten och ändå så kaxig.
”Allt är bra.”
Hon gjorde sitt bästa för att låta lugn, men det dröjde inte länge förrän hon hörde en snyftning.
”Var är mamma?” fortsatte han.
Hon anade i ögonvrån hur han hängde med huvudet och svalde känslan av obehag. Det var i alla fall en vacker dag.
Antager att du menar en förtext som finns med i boken och inte en text som finns på omslaget. Tycker nog att texten kan väcka intresse och få läsaren att tänka på hur allt hänger ihop under läsandets gång och vill få ett svar på det. Språkligt är det bara leden som stör mig använder själv inte det uttrycket till vardags.
Tack! Lustigt, jag hade själv funderingar kring ordet. Ska försöka formulera om det.
Nu är jag än mer nöjd efter att ha redigerat slutet på prologen, som blev en aning längre och mer tankfull än här. 🙂