Att skriva målande

En tecknad kvinna tänker att hon ser hur det är.

Läste ni mitt inlägg om spänningsromanen jag lyssnade på, med högtravande dialoger och där alla karaktärer pratar likadant?

Nu har jag börjat lyssna på en annan bok, och märkte direkt att författaren jonglerar med en massa adjektiv. Troligen tycker hen sig skriva målande och levande, men om samma enkla metod används i var och varannan mening för att beskriva miljöer, utseenden och händelser blir det för mycket. Snarare upplever jag mindre kreativitet när mönstret är så tydligt och förutsägbart. Det handlar troligen om en typ av omedvetet slentrianmässigt skrivande.

Det går att beskriva hur saker och ting ser ut eller görs utan att berätta det för läsaren med allvetande röst. Till exempel att zooma in ett sinne eller en miljö i en viktig situation, så att läsaren kan åka med. Och variera på vilket sätt och med vilka sinnen karaktärerna får sina intryck. Trevligt är att blanda olika metoder.

Författaren till boken jag lyssnar på nu använder nästan alltid adjektiv för att berätta hur något är eller görs, och har jag väl lagt märke till något sådant är det svårt att blunda för det. Jag tänker ofta ”Nu kommer det ett adjektiv om två ord”, och det gör det. Då tappar jag berättelsen och ser mest bara mönstret.

Vissa läsare är istället passiva mottagare och köper sådana beskrivningar rakt av. De är bekväma och nöjer sig med att något är grönt, till exempel, och det väcker inte fantasin eller stärker inlevelsen. För att det ska hända bör författaren inte alltid skedmata läsarna med adjektiv som kan slukas med hull och hår.

I nästa stycke ger jag exempel på en miljöbeskrivning, helt taget ur luften, för den som inte har insett hur instängt det kan bli när en text proppas full med adjektiv.

”Skriande lyfter måsarna från bordet när Maria närmar sig. Hon suckar djupt, rättar reflexmässigt till den blå hinken hon hängt i armvecket och föser långsamt ner skräpet i den. Trasan måste vara från igår, för hon nås av en sur lukt av räkskal. Gästerna vid bordet intill är klädda i mjuka pastellfärgade plagg och pratar livligt om vilka läskiga åkattraktioner de hittills hunnit med. Den äldsta i sällskapet, en kvinna med runt ansikte och permanentat hår, har en röst som tycks komma ur en högtalare. Utanför är gatan full av trötta bilister som tålmodigt inväntar grönt ljus, medan en andra gnisslande spårvagn passerar med automatisk förtur mot Korsvägen.”

Här är en förenklad version med färre förtydliganden, så att det inte blir lika tjatigt och där läsaren själv kan fylla i med detaljer:

”Skriande lyfter måsarna från bordet när Maria närmar sig. Hon suckar, rättar till hinken hon hängt i armvecket och föser ner skräpet i den. Trasan måste vara från igår, för hon nås av en sur lukt av räkskal. Vid bordet intill pratar gästerna livligt om vilka åkattraktioner de hunnit med. Den äldsta i sällskapet, en kvinna med runt ansikte och permanentat hår, har en röst som tycks komma ur en högtalare. Utanför passerar ännu en gnisslande spårvagn mot Korsvägen.”

Om allmänna beskrivningar varvas med att karaktären upplever något med egna sinnen kan läsaren få mer personliga intryck, som får liv i fantasin. Nedan följer ett exempel ur min roman ”Nästan en familj”:

”Ute ur duschen klädde han sig och slog sig ner i soffan. Magen knorrade och han borde äta något, men först ville han ge dagen en riktning och lossa en aning på skruvstädet som gjort honom så hudlös och sårbar. Instinktivt drog han upp knäna mot bröstet, som när han var barn och pappan berättat historier. Han mindes kvällen med cykelvurpan och gnuggade ärret han visste fanns där under byxtyget.”

I citatet nedan används en viss metod för miljöbeskrivning:

”Himlen var grå, aningen fuktig och höll på att göra sig i ordning för kvällen. Den sänkte sig sakta över skogsområdet bakom huskroppen och sträckte sina armar om dem där de huttrade utanför entrén. Jonas hade inte fått på sig någon jacka men ville inte lämna stället. Anna vände upp huvudet och såg på fasaden, dess små balkonger och otvättade fönster.”

Tänkte du på att stycket är som en filmscen, där kameran glider ner mot Jonas och Anna och zoomar in tills vi är inne i Anna och tittar upp mot fasaden? Vi har kommit nära, utan att tänka på hur det gick till.

Var och en är fri att beskriva saker, händelser, stämningar och situationer på olika sätt och ur olika perspektiv. Du behöver inte fastna i ett och samma mönster överallt. Släpp loss och ha kul, experimentera och djupdyk i din text för att se vad som kan hända mellan raderna.

Lämna en kommentar