Ministory
I morse kom en kvinna från resebyrån och berättade att rejäla stormbyar, regn och åska väntas till natten. Det mörka i horisonten ser ut att långsamt komma närmare så vi lär inte slippa undan, men jag tröstar mig med att det blir på natten och förhoppningsvis inte ska fördärva morgondagen, våra sista timmar på ön.
Vi är ofta här på stranden, Olle och jag. Gärna under ett parasoll. För oss själva på dagarna och med grannarna om kvällarna. Då spelar vi kort, sjunger och berättar historier, eller tar en liten promenad. Fram tills igår var allt frid och fröjd. Bara några dagar efter att vi kom hit började jag känna igen Olle från förr, från tiden när vi nyligen träffats. Mindre grinig och inte så undanglidande som han varit de senaste åren. Jag tror han tappat bort sig själv, så mycket och länge som han jobbat övertid och rest hit och dit på konferenser. Det här är hans första semester på jag vet inte hur många år och sol, bad och ledighet gör gott. Vi hittade tillbaka till varandra igen. Trodde jag åtminstone.
Hur kunde det svänga så fort? Men, ärligt talat har jag redan tidigare undrat om han varit med andra kvinnor. Fan också. Jag lovade mig själv att inte tänka på det. Resan skulle bli en omstart, två underbara veckor och gemensamma minnen för livet. Inte en resa i nostalgi och självplågeri.
Jag drar på mig koftan, det börjar bli kyligt, och ser mig omkring. Försöker distrahera tankarna. Ovädret drar ihop sig, livet knyter sig i kramp. Stranden är så gott som öde men Olle blev kvar i vågorna när jag gick upp till rummet, han hatar att skynda, och nu har jag redan duschat och bytt om utan att han hunnit upp. Eller är han med … jag stretar emot, men minns deras blickar igen. Hur de bröts och hur både Olle och hon tittade ner i bordet när jag såg den, gnistan. Och rodnaden på hennes kinder.
Jag går ner till Olles och mitt vanliga lilla bord, avskilt beläget och sällan upptaget. Det känns inte särskilt välkomnande och jag undrar om alla andra brukar se det så. Har jag varit blind på alla sätt? I alla år? Jag hör mitt namn ropas någonstans ifrån, men dunkelt, som i en harkling. ”An-na!” Det kan vara inbillning. Ända sedan jag var barn har jag ibland hört mitt namn ropas långt inne i huvudet utan att det funnits någon där när jag vänt mig om.
Det skvätter långt ute i vattnet, som om armar sträcks upp och sedan försvinner igen. Simmar någon där ute? Är det Olle? Han kan väl inte ha försökt ta sig till den där holmen som han pratade om när vi kom? Han skulle träna på att lyckas med det innan vi åker härifrån, men vi har mest suttit under parasollet och njutit. Och han har väl njutit på sitt sätt. Jag sluter ögonen. Det är ändå slut. Ovädret har kommit.