Ministory
”Näää, jag kan inte”, muttrade flickan och slängde ifrån sig kritan.
Den rullade vidare över duken och ner på golvet och stannade inte förrän den nådde min sko under bordet.
”Ursäkta”, sa pappan och böjde sig ner för att plocka upp den.
”Ingen fara.” Jag gav honom ett leende och knuffade till kritan med foten så att den kom närmare deras bord.
Lotta och jag bytte blickar och kom av oss i samtalet.
”Vad var det jag skulle säga?” Hon skakade på huvudet och bet sig i underläppen. ”Jag glömde bort det, Fia. Men vi spanar färdigt i menyn.”
Vi öppnade våra klumpiga mappar i konstläder på nytt och försökte visualisera vad som kunde smaka bäst.
”Du kan rita precis vad du vill”, sa pappan till sin flicka.
Jag sneglade åt deras håll över kanten på menyn. Hon plutade med underläppen och stirrade på kritorna som låg spridda över duken.
”Ingen kan allt. Alla har begränsningar”, fortsatte han. ”Men det vi gör, det kan vi. Eller hur? Du ritade faktiskt.”
Flickan suckade överdrivet. ”Men det blev jättefult!” Hon sträckte sig efter glaset med läsk, vispade ett varv med sugröret och tog en klunk.
”Men vad är fint och vad är fult?” sa pappan.
”Fult, fult, fult”, mumlade hon och ställde ifrån sig glaset.
”Fåglar kan flyga men det kan inte vi. Är det fel på oss då?”
”Men pappaaa! Vi har ju inga vingar!” Hon var på gränsen till att skratta. En så dum pappa hon hade.
”Precis. Och fåglarna har inga händer. Så de kan inte rita.”
Flickan såg ut att tänka efter.
”Vad tror du om musslorna?” sa Lotta någonstans i bakgrunden.
”Man kan helt enkelt det man kan just nu”, sa pappan och strök sin dotter över håret. ”Du kan mer och mer hela tiden. Rita bara för att det är kul. Titta, nu kommer maten.”
Hans blick fastnade i min och jag blev medveten om att jag stirrat på dem istället för att läsa i menyn. Jag vände mig mot Lotta och kände hur varm jag blev om kinderna.
”Hallå”, sa hon och flinade.
Jag bannade mig själv. ”Nä, det är inte som du tror.”
”Och vad tror jag?” kontrade hon. Flinet blev bredare.
Jag tänkte efter. Vad trodde jag egentligen? Bäst att låtsas som om hon missförstått min replik.
”Jag har inga begränsningar”, sa jag, snurrade fingret i luften och slöt ögonen. Jag satte ner det som en pil någonstans mitt i menyn. Musslor.