Varsågoda: ett första utkast till nästa bok, där Loke blir en av huvudkaraktärerna. Tror jag – planeringen är ännu i sin linda. Vad tror ni?
Det blänkte i kaklet bakom espressomaskinen i köket när Loke tände lampan på byrån i hallen. Han bestämde sig för att låta det vara släckt ute i köket, gick raka vägen fram till lådan med bestick, den översta, och drog ut den så långt det var möjligt. Innanför plastfacken med skedar, gafflar och knivar låg den lilla pappersboxen väl skyddad från nyfikna ögon. Johannas ögon. Han stannade upp en stund och lyssnade. Hon hade väl somnat?
”Loke?”
Han tryckte in lådan så hastigt att besticken skramlade, men ångrade sig och drog ut den en bit för att få tag i en dessertsked.
”Vad gör du här, ska du inte sova?” Hon kisade mot honom från dörrposten.
”Jag kunde inte somna, så jag ska ta en bit paj.” Han stängde lådan och viftade med skeden framför sig.
Hon kom fram och gav honom en kram. ”Inte jag heller. Skär upp åt mig med.”
Hennes andedräkt var varm och fuktig mot halsen.
”Du ska ju inte ha mer, eller hur? Jag skulle hindra dig – döda dig – om du försökte äta mer ikväll.”
Hon drog sig ur och studerade honom på avstånd. Log ett matt leende.
”Du är min hjälte, Loke. Kom så går vi och lägger oss.”
Han lade tillbaka skeden och gjorde henne sällskap till sängen.
De hade varsitt täcke för att inte koka bort, hon var alltid varm, men Loke lade ena armen på hennes mage med handen mellan hennes bröst och de låg tysta en stund. Han försökte urskilja tapetmönstret utan att lyckas, mörkläggningsgardinen gjorde rummet svart.
”Känns det bättre nu?”
Han trodde sig smeka hennes kind, men märkte att hon vänt ansiktet åt andra hållet för där fanns bara hår som gled undan, som strimlad tång. När hon haft det flätat under dagen låg det kvar i mönster under natten och löstes långsamt upp innan nästa morgon.
Det skulle bli torsdag. Eller det var redan torsdag sedan minst en timme och skallen kändes klar. I morgon skulle den vara trött och luddig under sega möten och workshops. Fan också.
Johanna suckade. ”Jag vet inte. Jag blir så trött på mig själv.”
De hade varit gifta i tre år. Det var hon som velat gifta sig, hon som velat köpa lägenheten. Själv hade han trivts bra i den gamla funkistrean i Lunden. Det var som om han bara dragits med i hennes drömmar och vaknat upp här och nu istället för att somna.
Jag är Loke Mortensen och bor på Norra Liden, tänkte han och märkte att det fortfarande kändes främmande, ett halvår efter flytten. Kanske för att han bott så länge i den förra lyan, hela sitt vuxna liv.
”Sover du?” En hårslinga gled ner över hans hand när hon vände ansiktet mot honom. Det glänste i hennes ögon.
”Förlåt, jag bara … du är jättefin, Johanna. Sov nu, det känns säkert bättre i morgon.”
Hon drog ett djupt andetag, men sa inget mer utan vände sig om, bort från honom. Loke drog handen över hennes rygg med långa svepande rörelser som kanske skulle få henne att somna.
© Eva-Lena Bjarneborg