Det enda konstiga var egentligen ljusskenet, men Petra var säker på att hon hade släckt där inne. Ett par meter från öppningen stannade hon och höll andan för att lyssna. Fortfarande hördes inget, men hon var ändå inte redo att gå in och bestämde sig för att hålla sig mot väggen istället. När hon nådde tavlan med brandgula fält, som aldrig gjort annat än att tråka ut henne, tog hon ett steg i sidled och lade handflatorna mot tapeten. Ytan var sval och slät, men där fanns ett skruvhål som det bleka mönstret slingrade in i. Som ett kulhål. Minnet av en film kom över henne, en kvinna hotades med pistol, en kvinna med ansiktet mot väggen precis som hon. Petra blundade, tryckte bort bilden och avverkade ytterligare ett par steg i sidled. Nu skulle det räcka med att vicka på huvudet för att se in i rummet. Och först nu slog det henne att den person som tänt lampan kunde befinna sig var som helst.
(Utdrag ur min roman ”Nästan en familj”)