Skriva dialog

Jag har nyligen lyssnat klart på en ljudbok, en spänningsroman där huvudkaraktären tar in små nyanser i andra människors kroppsspråk och beteenden. Det gillar jag. Det är en del av gestaltningen som krävs för att levandegöra sina karaktärer. Men ibland kom jag på mig själv med att ha missat att lyssna för att jag funderat på om författaren jobbat som terapeut. Alltför mycket av något är aldrig bra och här slog det nästan över.

Det skrivna språket är mestadels korrekt och flyter på bra i den där boken, men dialogerna är något av en katastrof. Alla pratar likadant ‒ och högtravande. Mitt i allt annat kan de säga ”såvida inte”, ”beträffande”, ”härbärgera minnen”, ”i vilket avseende”, ”samt” och ”liksom de gör”. Det fick mig att tappa inlevelsen och fundera på hur författaren är som person. Hen tycks ha goda insikter om människors reaktioner och uttryck, men gestaltar inte sina karaktärer som levande själar när de pratar. Varför? Livet mellan raderna hänger i en allt skörare tråd när dialoger inte passar in, eftersom det tydligt framgår att det ”bara är en producerad text”. Läsaren kan inte dras med i den på ett empatiskt plan.

Väl valda ord som kombineras på rätt plats och i rätt tid ger läsaren en större chans att följa med i flödet på flera plan. Den bästa texten är ”osynlig” eftersom den endast bär på budskapet, som kan gå rakt in utan att läsaren upplever den som en produkt.

Dialogerna behöver alltså anpassas till var och en av karaktärerna, som måste tecknas som riktiga personer med olika egenskaper, temperament och erfarenheter innan själva skrivandet påbörjas. En högdragen person på miljonen kanske pratar om att ”härbärgera minnen i vissa avseenden”, men inte två eller fler. Jag blev verkligen nyfiken på hur någon som är så intresserad av människors mikrouttryck kan sakna denna insikt, men kommer inte att läsa några fler böcker av samma författare.

Tycker du det är svårt att skriva dialog?

Lägg märke till hur människor pratar och rör sig i allmänhet och i vissa situationer. Du kan börja med dig själv. Vad gör du om du märker att du råkat radera en text som blir riktigt knölig att hitta igen? Kniper ihop läpparna och morrar? Svär tyst för dig själv? Någon annan kanske skulle slå näven i bordet och tänka att allt är skit, precis allt, för att den har andra erfarenheter, en annan personlighet och saknar kunskap om hur problemet kan lösas. Det gäller att gå in i empatin och bli den man skriver om.

När dialogen är anpassad till karaktären behöver den rensas på allt onödigt som vi i verkligheten brukar inleda eller fylla ut våra samtal med. ”Ja, men det vet jag väl” behöver till exempel skalas ned till ”Det vet jag väl”, för att undvika tjatiga och pladdriga inledningar som blir tydligare i text än verkliga samtal.

Lycka till!

Jag har fått höra att jag är bra på dialoger och annan gestaltning. Det var ett tufft jobb men väldigt kul att skriva romanen ”Nästan en familj”, om fyra personer i Göteborg och deras personliga utveckling och relationer. Det är omöjligt att förutse om de kommer att växa eller överskuggas av varandra när vardagen övergår i något annat. Boken har psykologiskt djup och övernaturliga inslag. Klicka här för att läsa om den på Bokus (sidan öppnas i en ny flik).