Förra helgen var det dags för manuset att gå till sättning och formas till boksidor i layoutprogrammet InDesign, som jag låter ett proffs göra.
Veckan innan hade jag gått igenom manuset ännu en gång(!) för att kontrollera att allt kändes bra. Ändå var det annorlunda. Jag hade aldrig tidigare läst det från början till slut som jag gjorde nu, utan jobbat med avsnitt här och där. Som väntat såg jag sådant jag ville ändra lite till, men när det var gjort kände jag mig nöjd. Nu skulle det äntligen iväg!
Sambon ville gärna korrekturläsa texten en andra gång men hade inte hunnit. Förrän på fredagen! Hm … han skulle knappast hinna läsa klart tills på söndagen, än mindre ge mig feedback. Plus att jag förstås ville hinna ändra sådant han kunde tänkas hitta. Jag försökte hindra honom från att stressa sig igenom helgen med detta omöjliga projekt, men han vägrade ge sig.
Naturligtvis blev han inte klar på söndagen, då 30 sidor återstod att lusläsa när klockan slagit ett på natten. Efter att ha hört med Tina Back, proffset på det här med sättning, fick vi ett dygn till.
Vi jobbade parallellt; han med att läsa och kommentera och jag med att ändra och formulera om. Plus att vi resonerade och smakade på alternativ tills ögonen gick i kors. Jag blev mäkta imponerad av hans korrekturläsning. Bland annat hade han synpunkter på hur mycket en av personerna i manuset hann tänka och läsa medan hen åkte mellan några spårvagnshållplatser. Jag fick ändra så att spårvagnsläsningen påbörjades ett par hållplatser tidigare.
Under ett av de sista nattpassen undrade sambon vad Nina gjorde på ett ställe där hon inte brukade vara, men det visade sig att han tillfälligt blandat ihop Ninas och Novas namn. Eftersom jag inte vill att någon annan ska råka ut för samma sak bestämde jag mig för att Nina ska få heta något annat. Isabella, till exempel, liknar inga andra namn i boken. Jag använde den automatiska ersättningsmetoden och var glad att ”Nina” inte används i andra ord. Det hade varit värre om hon från början hetat Mina.
Klockan 22:30 på måndagskvällen var vi klara! Jag var överlycklig, pustade ut och tackade sambon för allt jag var värd. Han i sin tur menade att vi måste kolla igenom alla ändringar! Men hallå … vi hade kämpat med manuset till 02:15 natten före, jobbat med våra vanliga heltidsjobb hela dagen och sedan suttit med manuset även denna kväll. Nu behövde vi normal nattsömn. Vi måste helt enkelt acceptera att tiden var ute och att allt var så bra det kunde bli. Tyckte jag.
Men han gav sig inte. Vilket visade sig vara en himla tur.
Han kollade nämligen på eget bevåg namnändringen jag gjort natten före. Och upptäckte att det stod ”Ninas” på tolv ställen! Tänk er att läsa en bok där ett namn som ingen har dyker upp här och där! Upplagan hade fått kastas i soporna! Jag närapå dog av tacksamhet.
Så … 50 minuter in på tisdagsmorgonen, på Alla Hjärtans Dag, gick manuset äntligen iväg! Nu kände jag att romanen var färdig på riktigt och navelsträngen klipptes mellan manuset och mina tankar.
Det var en märklig känsla. Och vacker. Tack.