I texten nedan har jag lagt in ett språkligt fel som finns i ”alla” skönlitterära böcker jag läser. Kan du hitta det?
”Vill du sitta?” Kvinnan flyttade sig längre ut på bänken i busskuren.
”Nej, tack.” Jag gav henne ett leende som förhoppningsvis var vänligt utan att bjuda in till samtal. Jag hade sett henne där många gånger och lagt märke till att hon gärna drog in främmande människor i oändliga resonemang om olika problem i samhället. Visst kan man behöva prata av sig ibland, men varför ägna hela livet åt att gnälla? Nu ville jag vara ifred och fokusera på den kommande intervjun.
Kvinnan strök med handen över bänken. Antagligen letade hon efter en tråd att dra i, tänkte jag, något vi kan gnälla över tillsammans.
Vill du veta svaret? Fundera gärna själv ett tag på vad som är fel, men du kan markera området här under för att se facit.
Det bör stå ”letar” istället för ”letade” i den sista meningen. När vi tänker gör vi det i realtid, precis som när vi pratar. Om du är hungrig tänker du att du är hungrig, inte att du var hungrig. Skriv därför vad personer säger och tänker på samma sätt, för att visa vad som faktiskt hände när det begav sig. Titta på den första meningen i mitt exempel ovan. Hur skulle du ha reagerat om det stått ”Ville du sitta” istället för ”Vill du sitta”? Det är en annan sak om vi skriver ”Jag tänkte att kvinnan antagligen letade efter…”, men nu står det ”…tänkte jag”.
När vi berättar om eller beskriver något som redan hänt, ska vi hålla oss till ett och samma tempus utom när en tanke eller replik ska återges. Repliken eller tanken ska rulla på ord för ord i realtid, som om vi faktiskt vore där. Kom ihåg att vi befinner oss i nutid och beskriver något som passerat, men att det som hände då upplevdes av personer som befann sig i ett nu.
När vi tänker och pratar gör vi det alltid i ett existerande nu. Vi säger inte ”God morgon, hur mådde du i dag?”.
Vi kan antingen berätta vad någon sa/tänkte eller återge repliken/tanken.
Jag ska strax ge några exempel på beskrivna tankar (som jag ska numrera med 1:or), återgivna ordagranna tankar (2:or) och felaktigt utskrivna tankar (3:or, som jag tyvärr ser i ”alla” skönlitterära böcker).
Notera att all beskrivande text som ingår 2:orna relaterar till en dåtid medan tanken i sig uttrycks i ett nu, eftersom tanken som personen hade när den befann sig i det ögonblicket återges. Precis som repliker brukar återges, alltså.
1) Jag tänkte att han inte var klok som balanserade på räcket, men sa inget.
2) Är han inte klok, tänkte jag när han balanserade på räcket, men sa inget.
3) Var han inte klok som balanserade på räcket, tänkte jag, men sa inget.
1) När röken började tränga in i rummet var jag säker på att jag skulle dö.
2) Nu dör jag, tänkte jag när röken började tränga in i rummet.
3) Nu dog jag, tänkte jag när röken började tränga in i rummet.
1) Jag trodde att jag skulle bryta fötterna, men var tvungen att hoppa.
2) Jag bryter nog fötterna, tänkte jag, men var tvungen att hoppa.
3) Jag bröt nog fötterna, tänkte jag, men var tvungen att hoppa.
1) Jag gillade inte att vara där, det var ett läskigt ställe.
2) Jag behöver ta mig ut härifrån, tänkte jag, det är läskigt.
3) Jag behövde ta mig ut härifrån, tänkte jag, det var läskigt.
Titta på den sista 3:an igen och notera att det även kan bli konstigt med här/där om vi beskriver tankar felaktigt (som om personen tänkte i dåtid när det begav sig). Det kan nämligen verka som om personen inte är kvar på platsen om det står ”därifrån” och ”det var läskigt”. Men nu är det ju en felskrivning, personen är kvar på platsen. Tyvärr blir det även fel att skriva ”härifrån” i kombination med ”behövde,” eftersom det kan uppfattas som om personen förut kände att den behövde ta sig därifrån men att den nu har börjat gilla stället och valt att stanna kvar.