Jag tror det märks om en författare inte känner någon form av passion för ämnet eller det som är tänkt att stråla igenom historien mellan raderna. Att bara vilja lämna något till eftervärlden, som är en drivkraft för många, försätter nog ingen i inspiration.
Det är stimulerande att jobba med något man har passion för, man mår bra av det. Dessutom kommer man in i ett flow och får lättare intryck från ett högre plan i rätt tid och på rätt plats, som kan göra att texten blir så bra som möjligt och intressant även för läsarna.
Men den som ”bara” vill lämna något till eftervärlden har det kanske som drivkraft i andra hand – det kan ju finnas en stark önskan om att förmedla något viktigt eller kärleksfullt till kommande generationer.
Hur tänker och känner ni?