I romanen ”Nästan en familj” har mediet Lotta en liten roll. Hon är en kvinna med bägge fötterna på jorden som vill få oss att minnas vilka vi egentligen är.
Vi ska varken förstora eller förminska varandra. Vi är tillsammans i ett nät som töjs hit och dit och det är helt naturligt. Några är bra på att fästa nätet eller hålla det fint, andra på att hålla det elastiskt. En del hittar hål och faller igenom, men alla kan ta plats just där de behövs och passar bäst. Det är himla finurligt.
Tyvärr stannar vi oftast inte upp för att känna efter var vi hör hemma. Det är det som är đet svåra, att vi går vilse och skapar knutar. Jag hoppas att vårt nät en dag ska svänga med en gemensam puls.